Kategoriarkiv: Democracy

Liv i arbetet 5

Principen om icke-tvång

Jag nämnde i mitt förra inlägg att grundaren av sociokrati fick sina grundidéer från skolan där han gick i som barn. Detta är en berättelse om denna skola—De Werkplaats Kindergemeenschap i Bilthoven, Nederländerna—och hur den växte fram steg för steg.

Kees och Betty Boeke startade skolan på 1920-talet. Skolan är ett exempel på hur ideal som frihet, demokrati och jämlikhet omsattes i praktiken. På samma sätt som barn tycker om frihet och spontanitet så tycker de om ordning och reda. Utmaningen är att hitta en minimal struktur som stöder maximal frihet. Ordning kan förstås skapas med tvång, men rädsla hämmar all spontanitet. Frågan blir då hur man kan skapa ordning utan tvång? Detta är bakgrunden till att principen om icke-tvång etablerades.

I en bok från 1956 beskrivs hur vänliga barnen är mot alla, och hur enkelt och naturligt skolan verkade fungera. Det fanns mycket glädje och skratt. De äldre barnen hjälpte de yngre. Det fanns ingen skadegörelse och inga slagsmål. Det fanns inget tvång, eller hot om tvång. Skolan verkade genomsyras av tystnad och lugn.

Hemligheten bakom skolans framgångar låg i hur frustrationer i skollivet hanterades. Bespreking förkroppsligade andan på skolan. Samtalsandan hade växt fram från Kees och Betty Boekes ursprungliga skola. Samtalet var en samling där allt som berörde hela skolan diskuterades. Var och en på skolan hade möjlighet att säga sitt. Och idéer kombinerades så att lösningar som representerade den gemensamma viljan kunde hittas. Kees och Betty Boeke fick denna idé från kväkarna och deras samlingar, där man söker efter ”mötets mening” istället för att rösta.

Även om icke-tvång tillämpades, och alla beslut fattades gemensamt, så finns inga garantier för att skolans atmosfär kommer att bestå. Skolans framgång är beroende av dess familjära atmosfär, där minoriteten aldrig körs över. Det är den familjära atmosfären som förklarar vänligheten mellan vuxna och barn. Denna atmosfär växte naturligt fram ur de omständigheter vilka skolan grundades.

Det viktiga är att barnen respekteras som människor. Varje människa förtjänar respekt, hänsyn och kärlek. Det gick inte att bära en ”mask” på skolan. Du kanske inte vill att andra ska se hur du känner dig, men det går inte att dölja. Även om det inte alltid är lätt att vara utan en ”mask”, så ger denna spontanitet också glädje.

Skolan uppmuntrade barnens kreativitet. Aktiviteter som barnen helhjärtat kunde ägna sig åt säkerställde en atmosfär av vitalitet och glädje i livet. Poängen är att låta barnens intressen ta dem till den punkt där de vill lära sig. Och det fungerade! Effekten blev att barnen kände att deras personliga behov uppfylldes så långt som möjligt. Det var också en känsla som var viktigt för att vidmakthålla atmosfären av frihet på skolan.

Ett oväntat resultat av friheten var spontant ansvarstagande. Barnen tog ansvar även då läraren inte var på plats. Mänskliga behov sågs och blev omgående tillfredsställda. Barnen förväntandes inte organisera allt själva. Barnen ingick i en grupp, en gemenskap. Den enda faran var att de vuxna tog över och därmed tog från barnen deras eget initiativ och ansvar, så att barnen själva inte fick uppleva tillfredsställelsen av att själva organisera och skapa något.

Balansen mellan frihet och struktur måste hittas för att en gemenskap ska vara hälsosam. Skolan lyckades med detta genom att kombinera tre saker: (1) Ingen rädsla och inget tvång; (2) vänlighet vid förseelser; och (3) kontinuerligt stöd. Det innebär inte att det inte fanns några sanktioner, eller att inget gjordes om ett barn misskötte sig.

Poängen är att barnen inte dömdes eller fördömdes. Att döma och fördöma är sämre än sämst. Ingen indignation visades. Barnet fick enbart frågan: Varför gjorde du det? Känslan av skuld uppstod naturligt. Och med det kommer också önskan att gottgöra. Nästa fråga var: Vad tänker du göra åt det? Frånvaron av tvång gjorde att det inte fanns någon att motsätta sig. Valet att rätta till var barnets. Personlig antagonism undveks.

Däremot kunde vissa barn uppleva att det moraliska trycket ibland blev så stort att de upplevde det förtryckande och gjorde uppror. Några lämnade t.o.m. skolan, även om de flesta var tacksamma för hjälpen de fick med sina svårigheter. Skolans metoder hjälpte t.o.m. barn som hade mentala svårigheter. Det tog en eller två terminer.

Skolgemenskapen är ett samarbete mellan barn och vuxna. Den underliggande idén är att barnen vill lära sig, så det är upp till barnen att bevara den ordning som krävs för inlärning. Ursprungligen fanns endast en kommitté, Bespreking, som möttes en gång i veckan eller oftare om nödvändigt. Alla andra kommittéer föddes ur denna.

Från den ursprungliga Bespreking utvecklades Ronde. Dess syfte var att hantera ordningsfrågor. Alla medlemmar i Ronde var lika ansvariga för att lösa ett problem de var inblandade i. När det är problem, beror det vanligtvis inte bara på ett barn. Atmosfären i en grupp är lika ansvarigt för att något går fel, som brist på kontroll av en viss individ.

Mycket av skolans organisation lämnades medvetet flytande. Mänskliga, och inte tekniska, faktorer var avgörande. Detta inkluderade sammansättningen av kommittéerna. Kommittéer skapades spontant som ett resultat av skolans kraftiga tillväxt, när organisationen inte längre kunde hantera det stora inflödet av barn.

Barn håller sig inte alltid till reglerna, även när de har gjort dem själva. De lär sig från sina misslyckanden, så de måste få möjlighet att göra misstag. Konflikter uppstår alltid. När en lösning hittas, flyttas vanligtvis konflikten någon annanstans. Barn är spontana och handlar impulsivt i ögonblicket utan att tänka på konsekvenserna för andra. Viktigare än själva ordningen är lärandet i sig. Det finns alltid barn som inte lyssnar. Och det finns alltid en minoritet som inte låter sig påverkas av något.

Spontanitet förväntades på De Werkplaats. Det är naturligt för barn att vara spontana. Atmosfären blev outhärdlig för vuxna som irriterade sig på det. Inflödet av nya lärare ökade svårigheterna. Handling och reaktion hörde till ordningen för dagen. Vad vi gör och säger påverkas av det vi känner. Inget kan förhindra detta, så en ärlig ödmjukhet tillsammans med en villighet att erkänna misstag krävs. Där fanns också den ständiga känslomässiga belastningen som finns i alla grupper som arbetar tillsammans. Dagliga svårigheter uppstår i alla grupper.

Auktoriteten låg hos gruppen och inte hos läraren. Principen om icke-tvång fick såväl lärare som barn att ta sin del av ansvaret i det som gick fel. Detta krävde en villighet att se hela situationen utan beskyllningar. De Werkplaats tog för givet att alla vill vara vänner, och att det är bättre att vara kärleksfull än att hata. Aggression smälter bort i en atmosfär av ömsesidigt givande och tagande. Tillsammans kan vi göra livet finare och rikare för alla.

Relaterade inlägg:
Book Review: The Werkplaats Adventure

Organizing reflection 25

This is a post in my series on organizing ”between and beyond.” Other posts are here. The purpose of this post is to reflect on subjects occupying my mind. I make no claim to fully believe what I write. Neither do I pretend that others have not already thought or written about the same subject. More often than not, I take up, combine, and add to already existing thoughts and ideas.

What is on my mind?
It’s not ok to sell, to buy—or to rent—human beings.

Today’s reflection is based on David Ellerman‘s arguments against the rental of human beings at the Abolish Human Rentals website. (The contents of the website are also available as an ebook., which is compiled by Daniel Trusca.) This site examines the standard employment relationship, the human rental, and seeks to promote an understanding of the problems associated with it. The abolition of human rentals is a profound idea, which has revolutionary implications. David Ellerman writes (my emphasis in bold):

Inalienable rights are based on the already broadly held principle of the non-transferability of responsibility for one’s actions. That principle, taken to its logical conclusion, means the rental of humans have no more legitimacy than their sale. The issue is not one of coercion, willfully choosing to be rented, or the treatment and compensation of workers. Humans cannot choose to be rented for the same reason people cannot choose to sell themselves into slavery or sell their vote, regardless of their consent or how much they are paid.

The alternative to human rentals is universal self employment in democratically managed worker owned businesses, or worker cooperatives. Workplace democracy eliminates the alienation of decision making power, and worker ownership means workers appropriate any resulting profits or losses, thus bearing financial responsibility for their actions.

Human rentals involves two key features.

The first aspect is the agreement to follow orders within terms of the rental. … The rented person must obey, or risk being fired.

The second aspect of a human rental is the transfer of responsibility for the actions of the person while at work. The most obvious is the transfer of responsibility for any profit or loss that results from the worker’s actions.

Since the abolition of slavery, humans ownership has been banned. People are no longer allowed to sell their labor by the lifetime. Instead they must rent themselves temporarily for a salary or wage.

The inalienability of personal responsibility is the foundation of the abolitionist argument from which all else follows. … The legal system clearly recognized this principle in the prosecution of crimes. All participants in a crime are held responsible. The law does not excuse a hired criminal because they were following orders.

The inalienability of responsibility for ones actions does not disappear when a crime is not being committed. It holds in all cases where human action is involved. In particular it applies to productive labor. However, the legal system pretends otherwise… It allows financial responsibility for profits or losses resulting from labor to be contractually transferred violating a principle it readily acknowledges in the commission of a crime.

Isolated individuals can rarely overcome a system, organization is necessary. The employment system has demonstrated a remarkable robustness in insuring human rentals remain the dominant form of labor exchange.

Progressive change is inherently a bottom up activity. It involves people getting together to discuss common problems, coming to mutual decisions, and taking action. It requires building trust and relationships, both time consuming activities. …

It is not rugged individualism which solves problems, but cooperation between people which provides the solution. …

Parallel approaches are essential, because they cater to the different assessments and abilities of individual participants. Organizing efforts can and should take place simultaneously on different fronts.

The point is that the best solution is not known. There are promising directions in the current environment, but circumstances change. History can only provide so much of a guide. Creativity and experimentation in the organizing process is a necessity.

In the end education and awareness are necessary but not sufficient, structural change is also needed. The structure of work and the employment system must be fundamentally changed.

There are many steps that can be taken to abolish human rentals. By analogy one can think of appropriate actions if we were seeking to abolish slavery.

Advocacy on this issue carries significant risk and the need for mutual support is essential. Efforts to provide support and build a viable alternative should not be neglected.

Worker Cooperatives are democratically run, worker-owned businesses. They are the alternative to the … alienating employment system, involving collaborative self-employment by groups of individuals.

While technically trivial to implement, the transaction is simple it is unlikely to happen. The primary reason this won’t spontaneously take place is that equity holders are unlikely to be willing sellers at the net asset value. It would be the equivalent of slave owners spontaneously deciding to free their slaves.1

Generative organizing involves people getting together to discuss common problems, coming to mutual decisions, and taking action. It requires building trust and relationships. Creativity and experimentation are necessary.

Notes:
1 David Ellerman, Abolish Human Rentals | Support Worker Cooperatives (accessed 2018-08-18).

Related posts:
Organizing in between and beyond posts

Coming to the right solution for all

When we have to find solutions, we take our time. We begin in a circle of chiefs, with the grandmothers standing behind. The chiefs must answer to the grandmothers and to the community they represent for their decisions. They understand that they have a lot of responsibility, not to their own egos, but to the grandmothers and to the community. And so, if it is not possible to find the right solution at one council, we wait until the next time there is a meeting. There is no shame in not finding the solution quickly. There is shame in not coming to the right solution for all who are affected.
— Six Nations Elder in Canada 1

Notes:
1 Birgitt Williams, The Genuine Contact Way: Nourishing a Culture of Leadership, (DALAR, July 2014), p. 195.

Mae-Wan Ho on the autonomy of organisms


Mae-Wan Ho, is best known for her pioneering work on the physics of organisms and sustainable systems. Here’s what she writes on the autonomy of organisms in her book The Rainbow and the Worm: The Physics of Organisms (in italics, my emphasis in bold):

Organisms are never simply at the mercy of their environments on account of the coherent energy stored. More to the point, we don’t have to eat constantly, leaving plenty of time for other useful, pleasurable activities. The other consequences are that, the organism is exquisitely sensitive and free from mechanical constraints; and satisfies, at least, some of the basic conditions for quantum coherence. 1

Do take note of the radically anti-mechanistic nature of organisms. Mechanical systems work by a hierarchy of controllers and the controlled that returns the systems to set points. One can recognize such mechanistic systems in the predominant institutions of our society. They are undemocratic and non-participatory. Bosses make decisions and workers work, and in between the top and the bottom are “line-managers’’ relaying the unidirectional “chain of command”. Organic systems, by contrast, are truly democratic, they work by intercommunication and total participation. Everyone works and pays attention to everyone else. Everyone is simultaneously boss and worker, choreography and dancer. Each is ultimately in control to the extent that she is sensitive and responsive. There are no predetermined set points to which the systems have to return. Instead, organisms live and develop from moment to moment, freely and spontaneously. 2

It must be stressed that the ‘single degree of freedom’ of organisms is a very special one due to quantum coherence which maximizes both local autonomy and global correlation 3

Notes:
1 Mae-Wan Ho, The Rainbow and the Worm: The Physics of Organisms, 2nd Edition, p. 91.
2 Ibid., p. 92.
3 Ibid., p. 152.

Lasse Berg om san-folkens egalitära kultur

I sin bok Gryning över Kalahari: hur människan blev människa skriver Lasse Berg om san-folken och deras kultur (min betoning i fetstil):

Hos san-folken råder en strängt egalitär kultur. 1

Samförstånd är det som gäller i alla san-grupper. … Men på samma sätt som jämlikhet inte betyder likhet, så kan samförstånd inte likställas med demokrati. Visserligen finns det inget auktoritärt eller formaliserat ledarskap, … men det är inte heller så att man röstar sig fram till någon sorts majoritetsbeslut. Vuxna och ungdomar samtalar om det som behöver bestämmas kollektivt … Men man diskuterar inte tills alla är överens utan tills man hittar ett beslut som ingen motsätter sig tillräckligt starkt. Naturligtvis väger olika röster olika tungt, beroende på speciell kunskap eller erfarenhet, när det gäller att forma denna allmänna samsyn. Ledarskapet är auktoritativt, inte auktoritärt. Det sociala trycket att komma överens är starkt, för att uttrycka det försiktigt. Samarbetsvilja har mycket hög kulturell status. 2

Men tvister uppstår naturligtvis. De är oftast av personlig art. … Det allmänt accepterade sättet att lösa konflikter är inte som i vår kultur att så tidigt som möjligt klargöra motsättningar och lyfta fram dem till diskussion. Istället utmärks san-kulturen av … utpräglad konflikträdsla. Man föredrar … att i första hand skämta bort problemet. Helst i elegant metaforisk form så att ingen tappar ansiktet eller blir utskämd. En spänd situation kan plötsligt punkteras av ett skämt som får lyssnarna att formligen vrida sig av skratt. Gränsen mellan skratt och vrede är ofta nästan osynlig. Det betyder inte att man inte tagit det hela på allvar, utan att man behandlat tvisten i inlindad form. 3

Noter:
1 Lasse Berg, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa, Ordfront Stockholm, 2005, s. 256.
2 Ibid, s. 261.
3 Ibid.

Makt är att vara med och dela kunskap och information

Jan-Erik Sebestyén skriver i ett mail till Agile Swedens maillista 2015-10-07 10:25:26 att:

Ett grundproblem är makt hamnar hos individer i dagens system. Det gör att kunskap och information blir makt, något som gör flödet av kunskap och information segt. Det vill vi ha är detsamma som i alla demokratiska system: att makt är att vara med och dela kunskap och information. … Flytta makt från individ till arenor (stå-upp-möten) där information och kunskap delas. Människor skapar tillsammans ”sensemaking” av komplexa problem.

Autognomics: Radical self-knowing

Autognomics translates from Greek and basically means “know yourself at the deepest possible level”. Autonomics points to a unique characteristic of how life-knows itself. The “g”, making it autognomics, is added for greater clarity of meaning drawing from the word gnostic, to know.

Skye Hirst is co-founder of The Autognomics Institute. The mission of the institute is to understand and express the fundamental organizing principles of Life Itself, translate this understanding into practice, and promote universal awareness of this knowledge. An example of a fundamental organizing principle is the inalienable right to be free to act according to one’s own beinghood. Skye Hirst writes (emphasis mine):

For instance, it is an inalienable right for living entities to be free to act according to their own beinghood. This is a foundational principle of democracy. However, as many of us do not know about this inalienable right, some people in power take it away by imposing overly tight controls with harsh rules and punishments, believing they will keep order. The over-emphasis on rules/lawsin attempts to control organisms actually breaks a living law. Organism ways will always push to maintain the freedom to be autonomous and to act by “self-law.” Arbitrary authoritarian and dom[in]eering constraints are never strong enough to stop an organism’s power to create itself… It’s creative being ourselves while living in different conditions and situations and finding the mix of value dynamics that enable us best to function where we are.
— Skye Hirst

Source:
Skye Hirst, Value Intelligence In All Creative Organisms

Related post:
Machines are allonomic, living organisms are autonomic

The egalitarian Vikings

What you may not know is that the Vikings were surprisingly egalitarian. When settling in Iceland, they founded one of the world’s early democracies. The entire community was invited to the debating hall to thrash out the hot topics of the day, followed by a vote, with each person’s opinion carrying equal weight. Legend has it that, when the Prince of Franks sent an envoy from southern Europe to negotiate with the Vikings, the puzzled envoy returned confused and disheartened, complaining, ”I couldn’t figure out who to talk with. They said they were all the chiefs.”
    The countries most influenced by the Vikings consistently rank as some of the most egalitarian and consensus-oriented cultures in the world today. So it is no surprise that, even today, when you walk into a meeting room in Copenhagen or Stockholm, it is often impossible to spot the boss.1

Notes:
1 Erin Meyer, The Culture Map: Breaking Through the Invisible Boundaries of Global Business, (PublichAffairs, 2014), p. 128.

Related post:
The Culture Map

How will companies approach the management challenge?

Here is a visionary tweet by Kenneth Mikkelsen on how companies in the future will approach the management challenge. The businesses will:

  • Have a higher purpose beyond making profit
  • Hire people who are passionate about this higher purpose
  • See all shareholders as equally important
  • Cultivate long-term relationships with suppliers
  • Have open doors and be transparent with information
  • Encourage decision-making and autonomy all the way down
  • Pay well, provide excellent benefits and be generous with training/development
  • Volunteer services to the community
  • Narrow the gap in pay

Ackoff on consensus

I have written previously here that I am convinced that sociocratic principles can be implemented in many ways. Below is an additional example from Russel L. Ackoff on the use of consensus which sounds very sociocratic to me:

Decisions made by a majority of participants usually create a dissatisfied minority.

Decision-making by consensus avoids such abuse, but it appears to make reaching a conclusion very difficult if not impossible. This only appears to be the case because the nature of consensus is not well understood. It is complete agreement, not in principle, by in practice.

Agreement in practice is agreement to act; it does not require that the approved action is taken by all to be the best in principle.

When consensus is not reached, an attempt should first be made to design a test of the alternatives proposed, a test that all the participants accept as fair and one by whose outcome they are willing to abide.”

… I have never experienced one [session] in which consensus could not be reached …

Source: Russell L. Ackoff, The Democratic Corporation, pp. 81—83.

En historisk tillbakablick

Jag är intresserad av kväkarnas beslutsmetod och har tidigare skrivit om den här. Metoden är intressant eftersom den är djupt demokratisk och bygger på ett sökande efter en slags enighet vid besluten. Nyligen läste jag boken De gnostiska evangelierna av Elaine Pagels och slogs av likheterna mellan kväkarnas synsätt och de gnostiskt kristna från de första århundradena.

George Fox, som var med och grundade kväkarna på 1650-talet, var en radikal visionär. Fox var sannolikt inte förtrogen med den gnostiska traditionen, men gjorde liknande tolkningar som gnostikerna.1 De gnostiskt kristna kritiserade den framväxande kyrkliga hierarkin. Vid en tid då ortodoxa kristna i allt högre grad skilde mellan prästerskap och lekmän, betonade gnostikerna principen om strikt jämlikhet.2 Bland gnostiska grupper ansågs kvinnor vara jämbördiga med männen.3 Gnostikerna betraktade alla lärosatser enbart som försök att nalkas sanningen.4 De ville stå fria från ritualen och vägrade böja sig för den kyrkotukt som biskopar och präster utövade. Sett ur den ortodoxa kristendomens synvinkel betraktades den gnostiska ståndpunkten som en skymf. Med tiden drog den ortodoxa kristendomen en klar linje gentemot dem som ifrågasatte läran, ritualen och den kyrkliga hierarkin.5 När kyrkan i allt högre grad blev en institutionell enhet mellan åren 150 till 400 började dess ledare behandla sina motståndare allt hårdare. År 367 utfärdade t.ex. Athanasius, ärkebiskopen i Alexandria, en befallning om att alla ”kätterska” tendenser skulle rensas bort.6 En eller flera munkar gömde då gnostiska handskrifter i en lerkruka som hittades av en bonde 1945. Eftersom det är segrarna som skriver historien, ger dessa handskrifter en ny förståelse av kristendomens tidiga historia. Den gnostiska kristendomen blev till slut helt undantryckt av den ortodoxa kristendomen, som under 300-talet fick den romerska kejsarmaktens stöd.7 De gnostiska grupperna överlevde endast några hundra år.

Jag tror att det synsätt som ligger till grund för verklig demokrati troligen alltid har funnits, men oftast som undantryckta strömningar. Det är t.ex. först under de senaste 100 åren som samhället har demokratiserats. En demokratisering sker också i våra företag och organisationer, även om det än så länge handlar om begränsade underströmmar. Här är t.ex. ett exempel från W.L. Gore & Associates där företagets VD väljs av de anställda. Och här är tio principer för demokrati i organisationer som har tagits fram av WorldBlu.

Noter
1 Elaine Paigels, De gnostiska evangelierna, stockholm: Wahlström & Widstrand, 1998, s. 245.
2 Ibid, s. 102-103.
3 Ibid, s. 127, 135.
4 Ibid, s. 198.
5 Ibid, s. 203-204.
6 Ibid, s. 207.
7 Ibid, s. 244.

Relaterade inlägg
Kurs i kväkarnas beslutsmetod
Att lyssna till livet i allt
Om att arbeta
Anteckningar från ett kväkerskt beslutsmöte

Stoos Stockholm

Stoos Stockholm är ett lokalt nätverk i det internationella Stoos-nätverket. Stoos grundidé är att vi behöver hitta nya sätt att skapa hållbara organisationer. Den 30 september arrangerar Stoos Stockholm en träff kring sociokrati. Sociokrati möjliggör dynamiskt självstyre i organisationer genom en effektiv beslutsprocess (samtycke) och förstärkt återkoppling mellan arbetsgrupper (dubbla länkar).

Wise democracy

Here is an interview where Nicholas Beecroft interviews Jim Rough on Wise Democracy, Choice Creation and Dynamic Facilitation. Dynamic facilitation takes people into a choice-creating conversation which generates the potential for new outcomes. Jim has found that deep wisdom emerges from a randomly chosen group when the group seeks to serve the whole. He has found that what emerges often is transformational to the whole community. Jim points out that democracy requires ongoing attention and adaptation to the actual needs of a situation. Jim integrates this approach, which is called Wisdom Council, into existing structures to help meeting the challenges which we face.

Quaker-based decision-making

The principle of consent in sociocracy is derived from Quaker practices. The Quaker-based decision-making has a simple structure which allows for individual voices to be heard while moving the group towards unity (not unanimity). Key components are:

  • The belief in a common humanity and the ability to decide together.
  • Ensuring group members speak only once until others are heard.
  • Dissenters’ perspectives are welcomed.
  • The facilitator serves the group rather than acting as person-in-charge.
  • The facilitator articulates the sense of the discussion.
  • The facilitator discerns who is acting in selfish interest without concern for the group.
  • Ideas and solutions belong to the group.
  • Decisions belong to the group.

Reference: Wikipedia

Sociocracy requires a new mindset

The challenge with sociocracy is first to understand the principles, and then to be able explain them in your own language. In this respect, I think sociocracy is the quantum mechanics of governance. This means that we have to be careful when using concepts from classical Newtonian governance (read management jargon) in explaining sociocracy. The risk is we inadvertently introduce unspoken assumptions to the game which are not sociocratic. This is the blind spot for all of us who are conditioned by classical governance. The principles of sociocracy are very simple, but hard to grasp. It’s a paradox. Sociocracy requires a new mindset—and courage!

Related posts:
Scrum vs. Sociocracy
Sociocratic principles can be implemented in many ways
Sociocracy is a method, and still it isn’t
Implementing sociocracy without sociocracy
Sociocracy as practiced by the G/wi
Policies vs. agreements
Scaling sociocracy is all about the context
Unspoken sociocratic principles
Cultural dimensions of sociocracy
A prerequisite for sociocracy is a socios
Holacracy vs. sociocracy
The phenomenology of sociocracy
Are Holacracy and sociocracy Teal?
The big misconception in sociocracy
Is Sociocracy an empty method?

Related posts in Swedish:
Holakrati, holokrati och sociokrati
Hur införa sociokrati i en organisation (del 1)?
Hur införa sociokrati i en organisation (del 2)?
Sociokrati är som permakultur, fast för människor
Sociokrati är som en skogsträdgård
Kurs i kväkarnas beslutsmetod, som bygger på att nå enighet kring beslut
En historisk tillbakablick på kväkarnas beslutsmetod
Sociokratibok: Idag publiceras boken
Några tankar om sociokrati
Min gästblogg på #skolvåren: Att organisera oss rätt

Principles for collaborative leadership

I occasionally see suggestions that business leaders should act more like orchestra conductors. The idea being that you as a leader should guide your business like a conductor leads an orchestra. Well, you shouldn’t!

When asked if the orchestra conductor is a good role model for business leaders, Ben Zander, a conductor himself, answered: ”It’s the worst! The conductor is the last bastion of totalitarianism in the world—the one person whose authority never gets questioned. There’s a saying: Every dictator aspires to be a conductor.” This quote is from Harvey Seifter’s & Peter Economy’s book Leadership Ensemble: Lessons in Collaboration Management from the World’s Only Conductorless Orchestra, page 10. In this book, they describe the eight core principles used by the Orpheus Conductorless Orchestra to consistently bring out the best in each musician.

The eight Orpheus principles are:

  1. Put power in the hands of the people doing the work. An organization’s creative potential can only be fully realized when its members are given the authority to make decisions that have impact.
  2. Encourage individual responsibility. With authority comes responsibility. Instead of waiting for a supervisor, individuals take the initiative to resolve issues as expeditiously as possible.
  3. Create clarity of roles. Unclear roles can lead to conflict, wasted effort, poor morale, and poor quality. Clarity of roles minimizes confusion and ensures that each individual’s energies are effectively focused.
  4. Share and rotate leadership. Encourage everyone to lead at some point. By sharing and rotating leadership, organizations can benefit from the unique skills and experience of each individual.
  5. Foster horizontal teamwork. Cross-organizational teams have wide-ranging individual expertise. Teams with individual and group authority reduce the time it takes to make informed decisions and ensure that everyone works together to achieve goals.
  6. Learn to listen, learn to talk. Everyone is expected to listen actively and intently, and to speak directly and honestly. Successful work requires a constant flow of two-way communication.
  7. Seek consensus (and build creative structures that favor consensus). The group cannot move forward unless its members agree to move together in the same direction at the same time. Seeking-and finding consensus is a vital element in how to get things done. Put clear and effective mechanisms in place to resolve deadlock.
  8. Dedicate passionately to your mission. Passion drives the decision-making. The mission isn’t imposed from above, but is determined—and constantly refined—by the members themselves.

Related posts:
Book Review: The Art of Action
The goal of strategy

Creative forces of self-organization

After reading We the People: Consenting to a Deeper Democracy by John Buck and Sharon Villines, I have become very interested in sociocracy, a.k.a. dynamic governance. Gerard Endenburg, who started pioneering and applying dynamic governance, has recently written an interesting article about the Creative Forces of Self-Organization together with John Buck. In this article, they discuss the principles and some of the methods of sociocracy in detail. Below are a few quotes from the article:

…the self-organizing process spurs creative thinking and catalyzes new structures and ideas.

…to be self-organizing, a system must meet two conditions. First, the components of any self-organizing system must be equivalent, that is, not controlling each other. … Second, to be self-organizing, a system must have an external source of energy.

The three defining elements of dynamic governance [consent, circles, and double linking] create the conditions needed for self-organization to occur.

Only a dynamic governance structure, that is, one in which all the members are fundamentally equal, fundamentally not trapped in a boss-servant relationship, supports the natural phenomenon of self-organization.

Dynamic governance has considerable unexplored potential for many areas of human endeavor.

Book Review: Culture Shock

CultureShockCulture Shock: A Handbook For 21st Century Business by Will McInnes is a brilliant title on a book which is about the culture shock of moving from the traditional autocratic way of doing business to a democratic approach where there is true participation, openness, fairness, and connectedness. The perspective of Culture Shock is that an organization is made up of people, rather than resources (although human). This means that for an organization to thrive it needs a very clear purpose, which creates meaning way beyond financial results.

The book resonates strongly with me. Will McInnes eloquently puts words on what I think and feel. I fully agree with him that a democratic workplace makes business-sense, society-sense, and people-sense. I think he is right in saying that the huge potential lies in the distribution of power through shared decision making. An inclusive, participative, approach to running our organizations has a “direct knock-on effect” on the way the organization performs. We all know innately that “being bad to people is being bad to the bottom line”.

There are a few areas where I have somewhat different perspectives than Will, but that is okay. We are talking about democracy and being authentic here. One example is the pace of change. Will thinks the new business culture is going to be mainstream within five or ten years. I do hope so, but I think the change we are talking about will take much more time. We are talking about changing domination structures. This change is a culture shock for those in power.

For the rest of us, it is an opportunity to be set free, to be allowed to thrive and show up fully as a human being even in the workplace. And here is the other culture shock. The emotional transparency required to be fully you is a demanding shift. And maybe this is why we have allowed our real lives to be different from our working lives for so long?

So, to give us the best chance of success, we need to step in and support each other. What is so nice is that there are people out there who have actually walked the alternative path for some time now. Will McInnes is one of them.

Democracy & Freedom in Organizations

In Nicholas Beechcroft’s exploration of the Future of Western Civilization he interviews Traci Fenton on organizational democracy and freedom. Traci explains the ten key principles of organizational democracy, and how a democratic workplace leads to improved engagement, meaning, creativity, productivity, health, and profit. She describes where it works and where it doesn’t, and gives some examples of how to turn democratic principles into concrete practices from companies and organizations in US, UK and India.

The DemoCratic workplace

Rune Kvist Olsen is a very interesting researcher, author, and thinker. Here is his paper on The DemoCratic Workplace, which is about empowering people (demos) to rule (cratos) their own workplace. This is done enabled by organizing individual and group decision processes through personal competence-based authority. In another paper Rune describes the Change from Leadership (vertical power structures) and Leadingship (horizontal power structures) at Work. I think the distinction Rune makes between leadership vs. leadingship is somewhat related to the distinction that I see between management vs. leadership. Management is a role, while leadership is a relation.