Liv i arbetet 5

Principen om icke-tvång

Jag nämnde i mitt förra inlägg att grundaren av sociokrati fick sina grundidéer från skolan där han gick i som barn. Detta är en berättelse om denna skola—De Werkplaats Kindergemeenschap i Bilthoven, Nederländerna—och hur den växte fram steg för steg.

Kees och Betty Boeke startade skolan på 1920-talet. Skolan är ett exempel på hur ideal som frihet, demokrati och jämlikhet omsattes i praktiken. På samma sätt som barn tycker om frihet och spontanitet så tycker de om ordning och reda. Utmaningen är att hitta en minimal struktur som stöder maximal frihet. Ordning kan förstås skapas med tvång, men rädsla hämmar all spontanitet. Frågan blir då hur man kan skapa ordning utan tvång? Detta är bakgrunden till att principen om icke-tvång etablerades.

I en bok från 1956 beskrivs hur vänliga barnen är mot alla, och hur enkelt och naturligt skolan verkade fungera. Det fanns mycket glädje och skratt. De äldre barnen hjälpte de yngre. Det fanns ingen skadegörelse och inga slagsmål. Det fanns inget tvång, eller hot om tvång. Skolan verkade genomsyras av tystnad och lugn.

Hemligheten bakom skolans framgångar låg i hur frustrationer i skollivet hanterades. Bespreking förkroppsligade andan på skolan. Samtalsandan hade växt fram från Kees och Betty Boekes ursprungliga skola. Samtalet var en samling där allt som berörde hela skolan diskuterades. Var och en på skolan hade möjlighet att säga sitt. Och idéer kombinerades så att lösningar som representerade den gemensamma viljan kunde hittas. Kees och Betty Boeke fick denna idé från kväkarna och deras samlingar, där man söker efter ”mötets mening” istället för att rösta.

Även om icke-tvång tillämpades, och alla beslut fattades gemensamt, så finns inga garantier för att skolans atmosfär kommer att bestå. Skolans framgång är beroende av dess familjära atmosfär, där minoriteten aldrig körs över. Det är den familjära atmosfären som förklarar vänligheten mellan vuxna och barn. Denna atmosfär växte naturligt fram ur de omständigheter vilka skolan grundades.

Det viktiga är att barnen respekteras som människor. Varje människa förtjänar respekt, hänsyn och kärlek. Det gick inte att bära en ”mask” på skolan. Du kanske inte vill att andra ska se hur du känner dig, men det går inte att dölja. Även om det inte alltid är lätt att vara utan en ”mask”, så ger denna spontanitet också glädje.

Skolan uppmuntrade barnens kreativitet. Aktiviteter som barnen helhjärtat kunde ägna sig åt säkerställde en atmosfär av vitalitet och glädje i livet. Poängen är att låta barnens intressen ta dem till den punkt där de vill lära sig. Och det fungerade! Effekten blev att barnen kände att deras personliga behov uppfylldes så långt som möjligt. Det var också en känsla som var viktigt för att vidmakthålla atmosfären av frihet på skolan.

Ett oväntat resultat av friheten var spontant ansvarstagande. Barnen tog ansvar även då läraren inte var på plats. Mänskliga behov sågs och blev omgående tillfredsställda. Barnen förväntandes inte organisera allt själva. Barnen ingick i en grupp, en gemenskap. Den enda faran var att de vuxna tog över och därmed tog från barnen deras eget initiativ och ansvar, så att barnen själva inte fick uppleva tillfredsställelsen av att själva organisera och skapa något.

Balansen mellan frihet och struktur måste hittas för att en gemenskap ska vara hälsosam. Skolan lyckades med detta genom att kombinera tre saker: (1) Ingen rädsla och inget tvång; (2) vänlighet vid förseelser; och (3) kontinuerligt stöd. Det innebär inte att det inte fanns några sanktioner, eller att inget gjordes om ett barn misskötte sig.

Poängen är att barnen inte dömdes eller fördömdes. Att döma och fördöma är sämre än sämst. Ingen indignation visades. Barnet fick enbart frågan: Varför gjorde du det? Känslan av skuld uppstod naturligt. Och med det kommer också önskan att gottgöra. Nästa fråga var: Vad tänker du göra åt det? Frånvaron av tvång gjorde att det inte fanns någon att motsätta sig. Valet att rätta till var barnets. Personlig antagonism undveks.

Däremot kunde vissa barn uppleva att det moraliska trycket ibland blev så stort att de upplevde det förtryckande och gjorde uppror. Några lämnade t.o.m. skolan, även om de flesta var tacksamma för hjälpen de fick med sina svårigheter. Skolans metoder hjälpte t.o.m. barn som hade mentala svårigheter. Det tog en eller två terminer.

Skolgemenskapen är ett samarbete mellan barn och vuxna. Den underliggande idén är att barnen vill lära sig, så det är upp till barnen att bevara den ordning som krävs för inlärning. Ursprungligen fanns endast en kommitté, Bespreking, som möttes en gång i veckan eller oftare om nödvändigt. Alla andra kommittéer föddes ur denna.

Från den ursprungliga Bespreking utvecklades Ronde. Dess syfte var att hantera ordningsfrågor. Alla medlemmar i Ronde var lika ansvariga för att lösa ett problem de var inblandade i. När det är problem, beror det vanligtvis inte bara på ett barn. Atmosfären i en grupp är lika ansvarigt för att något går fel, som brist på kontroll av en viss individ.

Mycket av skolans organisation lämnades medvetet flytande. Mänskliga, och inte tekniska, faktorer var avgörande. Detta inkluderade sammansättningen av kommittéerna. Kommittéer skapades spontant som ett resultat av skolans kraftiga tillväxt, när organisationen inte längre kunde hantera det stora inflödet av barn.

Barn håller sig inte alltid till reglerna, även när de har gjort dem själva. De lär sig från sina misslyckanden, så de måste få möjlighet att göra misstag. Konflikter uppstår alltid. När en lösning hittas, flyttas vanligtvis konflikten någon annanstans. Barn är spontana och handlar impulsivt i ögonblicket utan att tänka på konsekvenserna för andra. Viktigare än själva ordningen är lärandet i sig. Det finns alltid barn som inte lyssnar. Och det finns alltid en minoritet som inte låter sig påverkas av något.

Spontanitet förväntades på De Werkplaats. Det är naturligt för barn att vara spontana. Atmosfären blev outhärdlig för vuxna som irriterade sig på det. Inflödet av nya lärare ökade svårigheterna. Handling och reaktion hörde till ordningen för dagen. Vad vi gör och säger påverkas av det vi känner. Inget kan förhindra detta, så en ärlig ödmjukhet tillsammans med en villighet att erkänna misstag krävs. Där fanns också den ständiga känslomässiga belastningen som finns i alla grupper som arbetar tillsammans. Dagliga svårigheter uppstår i alla grupper.

Auktoriteten låg hos gruppen och inte hos läraren. Principen om icke-tvång fick såväl lärare som barn att ta sin del av ansvaret i det som gick fel. Detta krävde en villighet att se hela situationen utan beskyllningar. De Werkplaats tog för givet att alla vill vara vänner, och att det är bättre att vara kärleksfull än att hata. Aggression smälter bort i en atmosfär av ömsesidigt givande och tagande. Tillsammans kan vi göra livet finare och rikare för alla.

Relaterade inlägg:
Book Review: The Werkplaats Adventure

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *