Etikettarkiv: Value

Liv i arbetet 6

Om värderingar

Jag nämnde i mitt förförra inlägg att sociokrati under ett par års tid var mitt huvudspår i sökandet efter bättre sätt att arbeta tillsammans. Två månader efter att jag hade börjat mitt sökande upptäckte jag sociokrati via holakrati i november 2012. Holakrati och sociokrati bygger på samma grundläggande principer. Båda hanterar organisering som ett reglertekniskt problem. Båda värderar också transparens och effektivitet. Den stora skillnaden är att sociokrati också betonar likvärdighet, dvs. allas människors lika värde. Det gör inte holakrati!

Min slutsats är att bättre sätt att arbeta tillsammans ytterst handlar om värderingar. Vad är det vi värderar mest? Människorna eller systemet? Vårt val av värderingar är helt avgörande! Nästa gång kommer jag att titta närmare på detta.

Relaterade inlägg:
Book Review: Sociocracy
Book Review: Holacracy
Holacracy vs. Sociocracy

Liv i arbetet 5

Principen om icke-tvång

Jag nämnde i mitt förra inlägg att grundaren av sociokrati fick sina grundidéer från skolan där han gick i som barn. Detta är en berättelse om denna skola—De Werkplaats Kindergemeenschap i Bilthoven, Nederländerna—och hur den växte fram steg för steg.

Kees och Betty Boeke startade skolan på 1920-talet. Skolan är ett exempel på hur ideal som frihet, demokrati och jämlikhet omsattes i praktiken. På samma sätt som barn tycker om frihet och spontanitet så tycker de om ordning och reda. Utmaningen är att hitta en minimal struktur som stöder maximal frihet. Ordning kan förstås skapas med tvång, men rädsla hämmar all spontanitet. Frågan blir då hur man kan skapa ordning utan tvång? Detta är bakgrunden till att principen om icke-tvång etablerades.

I en bok från 1956 beskrivs hur vänliga barnen är mot alla, och hur enkelt och naturligt skolan verkade fungera. Det fanns mycket glädje och skratt. De äldre barnen hjälpte de yngre. Det fanns ingen skadegörelse och inga slagsmål. Det fanns inget tvång, eller hot om tvång. Skolan verkade genomsyras av tystnad och lugn.

Hemligheten bakom skolans framgångar låg i hur frustrationer i skollivet hanterades. Bespreking förkroppsligade andan på skolan. Samtalsandan hade växt fram från Kees och Betty Boekes ursprungliga skola. Samtalet var en samling där allt som berörde hela skolan diskuterades. Var och en på skolan hade möjlighet att säga sitt. Och idéer kombinerades så att lösningar som representerade den gemensamma viljan kunde hittas. Kees och Betty Boeke fick denna idé från kväkarna och deras samlingar, där man söker efter ”mötets mening” istället för att rösta.

Även om icke-tvång tillämpades, och alla beslut fattades gemensamt, så finns inga garantier för att skolans atmosfär kommer att bestå. Skolans framgång är beroende av dess familjära atmosfär, där minoriteten aldrig körs över. Det är den familjära atmosfären som förklarar vänligheten mellan vuxna och barn. Denna atmosfär växte naturligt fram ur de omständigheter vilka skolan grundades.

Det viktiga är att barnen respekteras som människor. Varje människa förtjänar respekt, hänsyn och kärlek. Det gick inte att bära en ”mask” på skolan. Du kanske inte vill att andra ska se hur du känner dig, men det går inte att dölja. Även om det inte alltid är lätt att vara utan en ”mask”, så ger denna spontanitet också glädje.

Skolan uppmuntrade barnens kreativitet. Aktiviteter som barnen helhjärtat kunde ägna sig åt säkerställde en atmosfär av vitalitet och glädje i livet. Poängen är att låta barnens intressen ta dem till den punkt där de vill lära sig. Och det fungerade! Effekten blev att barnen kände att deras personliga behov uppfylldes så långt som möjligt. Det var också en känsla som var viktigt för att vidmakthålla atmosfären av frihet på skolan.

Ett oväntat resultat av friheten var spontant ansvarstagande. Barnen tog ansvar även då läraren inte var på plats. Mänskliga behov sågs och blev omgående tillfredsställda. Barnen förväntandes inte organisera allt själva. Barnen ingick i en grupp, en gemenskap. Den enda faran var att de vuxna tog över och därmed tog från barnen deras eget initiativ och ansvar, så att barnen själva inte fick uppleva tillfredsställelsen av att själva organisera och skapa något.

Balansen mellan frihet och struktur måste hittas för att en gemenskap ska vara hälsosam. Skolan lyckades med detta genom att kombinera tre saker: (1) Ingen rädsla och inget tvång; (2) vänlighet vid förseelser; och (3) kontinuerligt stöd. Det innebär inte att det inte fanns några sanktioner, eller att inget gjordes om ett barn misskötte sig.

Poängen är att barnen inte dömdes eller fördömdes. Att döma och fördöma är sämre än sämst. Ingen indignation visades. Barnet fick enbart frågan: Varför gjorde du det? Känslan av skuld uppstod naturligt. Och med det kommer också önskan att gottgöra. Nästa fråga var: Vad tänker du göra åt det? Frånvaron av tvång gjorde att det inte fanns någon att motsätta sig. Valet att rätta till var barnets. Personlig antagonism undveks.

Däremot kunde vissa barn uppleva att det moraliska trycket ibland blev så stort att de upplevde det förtryckande och gjorde uppror. Några lämnade t.o.m. skolan, även om de flesta var tacksamma för hjälpen de fick med sina svårigheter. Skolans metoder hjälpte t.o.m. barn som hade mentala svårigheter. Det tog en eller två terminer.

Skolgemenskapen är ett samarbete mellan barn och vuxna. Den underliggande idén är att barnen vill lära sig, så det är upp till barnen att bevara den ordning som krävs för inlärning. Ursprungligen fanns endast en kommitté, Bespreking, som möttes en gång i veckan eller oftare om nödvändigt. Alla andra kommittéer föddes ur denna.

Från den ursprungliga Bespreking utvecklades Ronde. Dess syfte var att hantera ordningsfrågor. Alla medlemmar i Ronde var lika ansvariga för att lösa ett problem de var inblandade i. När det är problem, beror det vanligtvis inte bara på ett barn. Atmosfären i en grupp är lika ansvarigt för att något går fel, som brist på kontroll av en viss individ.

Mycket av skolans organisation lämnades medvetet flytande. Mänskliga, och inte tekniska, faktorer var avgörande. Detta inkluderade sammansättningen av kommittéerna. Kommittéer skapades spontant som ett resultat av skolans kraftiga tillväxt, när organisationen inte längre kunde hantera det stora inflödet av barn.

Barn håller sig inte alltid till reglerna, även när de har gjort dem själva. De lär sig från sina misslyckanden, så de måste få möjlighet att göra misstag. Konflikter uppstår alltid. När en lösning hittas, flyttas vanligtvis konflikten någon annanstans. Barn är spontana och handlar impulsivt i ögonblicket utan att tänka på konsekvenserna för andra. Viktigare än själva ordningen är lärandet i sig. Det finns alltid barn som inte lyssnar. Och det finns alltid en minoritet som inte låter sig påverkas av något.

Spontanitet förväntades på De Werkplaats. Det är naturligt för barn att vara spontana. Atmosfären blev outhärdlig för vuxna som irriterade sig på det. Inflödet av nya lärare ökade svårigheterna. Handling och reaktion hörde till ordningen för dagen. Vad vi gör och säger påverkas av det vi känner. Inget kan förhindra detta, så en ärlig ödmjukhet tillsammans med en villighet att erkänna misstag krävs. Där fanns också den ständiga känslomässiga belastningen som finns i alla grupper som arbetar tillsammans. Dagliga svårigheter uppstår i alla grupper.

Auktoriteten låg hos gruppen och inte hos läraren. Principen om icke-tvång fick såväl lärare som barn att ta sin del av ansvaret i det som gick fel. Detta krävde en villighet att se hela situationen utan beskyllningar. De Werkplaats tog för givet att alla vill vara vänner, och att det är bättre att vara kärleksfull än att hata. Aggression smälter bort i en atmosfär av ömsesidigt givande och tagande. Tillsammans kan vi göra livet finare och rikare för alla.

Relaterade inlägg:
Book Review: The Werkplaats Adventure

Organizing reflection 31

This is a post in my series on organizing ”between and beyond.” Other posts are here. The purpose of this post is to reflect on subjects occupying my mind. I make no claim to fully believe what I write. Neither do I pretend that others have not already thought or written about the same subject. More often than not, I take up, combine, and add to already existing thoughts and ideas.

What is on my mind?
In today’s reflection, I see a connection between Andreas Weber‘s emphasis on intrinsic (felt) values in The Biology of Wonder and Robert Hartman‘s seminal work on valuation of value in The Structure of Value. Robert Hartman’s work and insights can actually be used to further clarify, support, and strengthen Andreas Weber’s arguments.

Andreas Weber asks:

But why is nature so important?1

The short answer is that:

… the values at stake … are the values of life.2

And, Andreas is right! All living beings:

… possess an intrinsic value, but it is precisely this value that has been denied … by science as well as by economics.3

What Robert Hartman does in his formal axiology is to put the idea of intrinsic value on solid intellectual ground.4 Still, I fully agree with Andreas Weber that, regardless of intellectual arguments, it’s ultimately about love:

We should protect other beings because we love them. … we are a part of them, and … they are part of us.5

Generative organizing, is ultimately a question of values. The most valuable value is intrinsic value.6 Disvalue posing as value is non-generative—it’s a perversion of value. It is worse than straightforward disvaluation.7

Notes:
1 Andreas Weber, The Biology of Wonder: Aliveness, Feeling and the Metamorphosis of Science (New Society Publishers, 2016), p. 8.
2 Ibid., p. 12.
3 Ibid..
4 Ibid..
5 Ibid., p. 11.
6 Robert S. Hartman, The Structure of Value: Foundations of Scientific Axiology (Wopf & Stock, 2011, first published 1967), p. 268.
7 Ibid., pp. 276.

Related posts:
Organizing in between and beyond posts

Organizing reflection 30

This is a post in my series on organizing ”between and beyond.” Other posts are here. The purpose of this post is to reflect on subjects occupying my mind. I make no claim to fully believe what I write. Neither do I pretend that others have not already thought or written about the same subject. More often than not, I take up, combine, and add to already existing thoughts and ideas.

What is on my mind?
In today’s reflection, I combine Andreas Weber‘s principle of subjectivity with Eugene Gendlin‘s notion of felt experiencing.

I’ve just started reading Andreas Weber’s The Biology of Wonder: Aliveness, Feeling and the Metamorphosis of Science. The following caught my attention. Andreas Weber writes (my emphasis in bold):

In this book I describe a biology of the feeling self — a biology that has discovered subjective feeling as the fundamental moving force in all life, from the cellular level up to the complexity of the human organism. I also describe how this discovery turns our image of ourselves upside down. We have understood human beings as biological machines that somehow and rather inexplicably entail some subjective “x factor” variously known as mind, spirit or soul. But now biology is discovering subjectivity as a fundamental principle throughout nature. It finds that even the most simple living things — bacterial cells, fertilized eggs, nematodes in tidal flats — act according to values. Organisms value everything they encounter according to its meaning for the further coherence of their embodied self. Even the cell’s self-production, the continuous maintenance of a highly structured order, can only be understood if we perceive the cell as an actor that persistently follows a goal.1

I call this new viewpoint apoetic ecology.” It is “poetic” because it regards feeling and expression as necessary dimensions of the existential reality of organisms — not as epiphenomena, or as bias of the human observer, or as the ghost in the machine, but as aspects of the reality of living beings we cannot do without. I call it an “ecology” because all life builds on relations and unfolds through mutual transformations. Poetic ecology restores the human to its rightful place within “nature” — without sacrificing the otherness, the strangeness and the nobility of other beings. It can be read as a scientific argument that explains why the deep wonder, the romantic connection and the feeling of being at home in nature are legitimate — and how these experiences help us to develop a new view of life as a creative reality that is based on our profound, first-person observations of ecological relations. Poetic ecology allows us to find our place in the grand whole again.2

Subjectivity is a fundamental principle in generative organizing. We act according to our values. We value everything we encounter according to its meaning. The felt experiencing of the moment enables us to do this.3 All generative organizing builds on relations and unfolds through mutual transformations.

Notes:
1 Andreas Weber, The Biology of Wonder: Aliveness, Feeling and the Metamorphosis of Science (New Society Publishers, 2016), pp. 2–3.
2 Ibid., p. 3.
3 Meaning involves felt experiencing. See Eugene Gendlin, Experiencing and the Creation of Meaning: A Philosophical and Psychological Approach to the Subjective (Northwestern University Press, 1997, first published 1962), pp. 1, 14.

Related posts:
Organizing in between and beyond posts

Organizing reflection 21

This is a post in my series on organizing ”between and beyond.” Other posts are here. The purpose of this post is to reflect on subjects occupying my mind. I make no claim to fully believe what I write. Neither do I pretend that others have not already thought or written about the same subject. More often than not, I take up, combine, and add to already existing thoughts and ideas.

What is on my mind?
Today’s reflection is inspired by this and this post by Michelle Holliday (@thrivability).

Michelle writes (my emphasis in bold):

It usually takes more than action to generate and support change. …

We need to reconnect with what matters. We need to rediscover our place in the whole of life. …

Ultimately, what we need is to find the collective will to cultivate life’s ability to thrive … in every sphere of society. …

The outgoing worldview has been dominated by persuasion and even coercion, “driving” and “incentivizing” change.

Cultivating thrivability is not a discrete item on your to-do list; it’s an ongoing life practice…

Everything comes down to our ability to acknowledge and celebrate the precious gift of aliveness, source of our kinship with all existence.

It is through a sense of place … that we connect with the generative dimension of life most directly.1

Michelle also writes (my emphasis in bold):

Beyond specific techniques or the latest management fads, then, thrivability calls for a conscious commitment to nurturing life. It asks us to recognize the life in our organization—acknowledging that the organization isn’t something we can fully manage and control, but that our role is as stewards and participants, creating fertile conditions for life to flow and thrive across the fullness of the organizational ecosystem and beyond. —

For individual organizations, the lesson seems to be: get on in whatever way you can… Keep moving forward. … Adjust your speed and direction until you find the flow. And you will find it.2

Generative organizing calls for a conscious commitment to creating fertile conditions for life to flow and thrive accross our organizational ecosystems and beyond. It’s about reconnecting with what really matters, acknowledging the precious gift of life itself. It’s about finding and staying in the flow.

Notes:
1 Michelle Holliday, Beyond Best Practices—How to Listen for Generative Threads of Aliveness in Stories of What Works | Medium, 2018-08-13 (accessed 2018-08-14).
2 Michelle Holliday, Lessons from Amsterdam | Medium, 2018-08-14 [first published 2013-10-31] (accessed 2018-08-14).

Related posts:
Organizing in between and beyond posts

Organizing reflection 14

This is a post in my series on organizing ”between and beyond.” Other posts are here. The purpose of this post is to reflect on subjects occupying my mind. I make no claim to fully believe what I write. Neither do I pretend that others have not already thought or written about the same subject. More often than not, I take up, combine, and add to already existing thoughts and ideas.

What is on my mind?
Yesterday, Skye Hirst and I talked about the dis-valuation of intrinsic value and the over-valuation of systemic value. The valuation of the systemic over all other value dimensions is very common—and it is a core issue!

The systemic is easy to organize, because it’s about right and wrong. But if I dis-value myself as a person, I have to come up with a system of thought what makes me a good person. And it doesn’t matter what I come up with. It’s still abstracted, made up. If the systemic is over-valued, and is my only value, it leaves out other values, like the value of life, the value of being imperfect, or whatever is unacceptable in a systemic world.

We’ve got to witness each other’s lives! —Skye Hirst

Until I can help you witness my pain, you’re not going to understand. We’ve got to talk about our feelings, pain, struggle. We need to find a common place among us. That’s where we get to the intrinsic. Feeling, experiencing, and witnessing, telling stories, are intrinsic ways of communicating.

Generative organizing requires witnessing, experiencing, and feeling. We need to move ‘up‘ into our hearts (‘up‘ because intrinsic value has ‘higher‘ value than systemic value).2

Notes:
1 The distinction between intrinsic value and systemic value is from Robert S. Hartmans value theory. For more details, see my reviews of Robert S. Hartman’s books Freedom to Live and The Structure of Value.
2 Systemic, extrinsic, and intrinsic value are the three value dimensions. Intrinsic value is more valuable than extrinsic value, and extrinsic more valuable than systemic value. See Robert S. Hartman, The Structure of Value: Foundations of Scientific Axiology (Wopf & Stock, 2011, first published 1967), p. 114.

Related posts:
Organizing in between and beyond posts

Organizing reflection 4

This is a post in my series on organizing ”between and beyond.” Other posts are here. The purpose of this post is to reflect on subjects occupying my mind. I make no claim to fully believe what I write. Neither do I pretend that others have not already thought or written about the same subject. More often than not, I take up, combine, and add to already existing thoughts and ideas. Here is my previous reflection.

What is on my mind?
People ARE assets
This is a further development of my first reflection. I wrote in this reflection that people are NOT assets. Well, people ARE assets — systemically. It all depends on whether you take a systemic, extrinsic, or intrinsic perspective:1

  1. People ARE assets from a systems perspective. Their systemic value are as assets.
  2. People also have extrinsic value as a type of asset. Notice that the extrinsic value of people can be compared with the value of other type of assets, say, relationships BETWEEN people. We can claim, as is done in this reflection, that it’s NOT people, but the relationships BETWEEN people that are our greatest asset.
  3. People, finally, have intrinsic value as human beings. This has far-reaching consequences that I will come back to in future reflections. A corollary is that people are NOT assets — intrinsically.

Notes:
1 Systemic, extrinsic, and intrinsic value are three value dimensions defined by Robert S. Hartman. See, Hartman, The Structure of Value: Foundations of Scientific Axiology, p.114.

Related posts:
Book Review: The Structure of Value by Robert S. Hartman
Organizing in between and beyond posts

Organizing reflection 3

This is a post in my series on organizing ”between and beyond.” Other posts are here. The purpose of this post is to reflect on subjects occupying my mind. I make no claim to fully believe what I write. Neither do I pretend that others have not already thought or written about the same subject. More often than not, I take up, combine, and add to already existing thoughts and ideas. Here is my previous reflection. Here is my next reflection.

What is on my mind?
Money is NOT value
I am tweeting quotes from Dee Hock’s Autobiography of a Restless Mind Volume 1, and get interesting replies. Dee Hock writes that money is not value.1 Gunther Sonnenfeld (@goonth) replies that money can be high value depending on its application.

Gunther Sonnenfeld (@goonth) 2018-01-02–03. Tweets.

I think that Dee Hock points to the intrinsic value in community and relationship, while Gunther Sonnenfeld refers to the extrinsic and systemic value of money.2 These perspectives are, of course, interrelated.

All perspectives are, in fact, needed. It’s important to remember, though, that — axiologically — intrinsic value is more valuable than extrinsic value, and extrinsic value more valuable than systemic value.3  So, what I think Dee Hock is saying is that money has no intrinsic value.

Intrinsic value is often forgotten, although it has the highest value.

Notes:
1 Dee Hock, Autobiography of a Restless Mind: Reflections on the Human Condition Volume 1 (iUniverse, 2012), p.19.
2 Intrinsic value, extrinsic value, and systemic value are the three value dimensions defined by Robert S. Hartman. See, Hartman, The Structure of Value: Foundations of Scientific Axiology, p.114.
3 Ibid..

Related posts:
Book Review: The Structure of Value by Robert S. Hartman
Organizing in between and beyond posts