Måste det vara så här?

Jag ska berätta om Åsa (som heter något annat i verkligheten). Åsa är en bekant som arbetar i vården. Igår sa Åsa så där lite i förbigående att “jag är glad att jag har den största delen av yrkeslivet bakom mig“. Hon sa det med en blandning av lättnad och sorg. Och jag tänkte att det är ju jättesynd att Åsa ska behöva känna så här. Dessutom kunde jag inte låta bli att tänka på alla andra Åsor som har den största delen av yrkeslivet framför sig.

Eftersom jag är intresserad av det som får organisationer att leva upp och blomstra så bad jag Åsa att berätta mer. Hon berättade om höga intäktskrav, en ständig tidspress, flera chefsnivåer, en stor administration, ett patientjournalsystem som kräver “jättemånga klick” och ständiga omstarter av datorn (vilket tar tid hon inte har). Hon berättade om klinikmöten där den första punkten alltid är ekonomin. För flera år sedan frågade hon vart alla pengar går, men har aldrig fått något svar. Hon berättade om lean-konsulterna som varit inne och kört övningar med byggklotsar och talat om onödiga rörelser. Det är bara det säger hon att “vården inte är någon produktion“. Varje patient är en individ och måste mötas som en sådan.

Det som håller Åsa uppe är den glädje patienterna ger henne. Det går inte en dag utan att någon patient tar henne i handen, ser henne i ögonen och tackar henne för hennes arbete. För patienterna är hennes arbete jätteviktigt. För henne är patienterna jätteviktiga. Dessutom tycker hon om sina arbetskamrater. Däremot upplever hon att hon aldrig någonsin får uppskattning från sin arbetsgivare. Tvärtom får hon hela tiden höra att hon inte jobbar tillräckligt snabbt. Det ironiska är att Åsa med sina 40 år i arbetslivet tjänar ungefär lika mycket som en nyutexaminerad civilingenjör. Apropå lön efter erfarenhet och prestation.

Jag har ett förslag! Gör Åsa till klinikchef! Omgående! Det är akut! Det är bråttom! Hon kan jobbet, har hög arbetsmoral, är ytterligt socialt kompetent och är en exceptionellt god organisatör. Jag vet för jag känner henne! Jag är övertygad om att hon tillsammans med sina kollegor skulle kunna andas “liv” i denna organisation som uppenbarligen går på knäna. Jag är övertygad om att hon tillsammans med sina kollegor skulle kunna lägga upp arbetet på ett mycket bättre och smidigare sätt utan inblandning av några lean-konsulter. Jag är övertygad om att hon tillsammans med sina kollegor skulle kunna hitta tillbaka till den arbetsglädje som dom har förlorat och samtidigt få till alldeles lysande vårdresultat. Om dom fick!

Jag tänker på Åsa och hennes patienter, men framförallt på Åsas alla yngre kollegor som har ett långt arbetsliv framför sig. Måste det vara så här?

Läs också: Vård är inte produktion!