Myrdalarnas hemliga brev

Häromdagen fick jag möjlighet att snabblåna De hemliga breven av Alva & Gunnar Myrdal, Jan Myrdal och Bosse Lindquist (introduktion och urval). Jan Myrdal försökte få kontroll över dessa brev. Här är mina intryck.

Under åren har Jan Myrdals texter tagits för sanna. De hemliga breven betonar vikten av kritisk granskning. Bosse Lindquist skriver:

Jans författande skulle visa hur världen verkligen fungerade. Men det betydde inte för honom att han måste undersöka den på riktigt. […] Detsamma gällde de människor han tänkte skildra. Jan menade att han inte behövde undersöka vad en person egentligen tyckte, tänkte och kände.

—Bosse Lindquist, De hemliga breven, 94

En av ytterst få som ifrågasatte Jan Myrdal var Yrsa Stenius:

Boken […] upphöjer Författaren Jan Myrdal till Gud med rätt att bestämma över livet. Inte bara sitt eget utan också andras.

—Yrsa Stenius, i Bosse Lindquist, De hemliga breven, 141

Jan Myrdal levde till stor del på föräldrarnas ekonomiska understöd. I ett brev till Jan kommenterar Gunnar Myrdal de ständigt återkommande kraven och anklagelserna:

Jag har grubblat över om det var lönt att sätta av tid för att skriva detta brev; man jag tror att jag vore oärlig om jag inte gjorde det. […] Det är känsloinnehållet i ditt brev som gör mig så hjälplös och olycklig. Du är inte glad, som jag trodde att du skulle bli, ännu mindre överglad. Sitter fast i din sura egocentricitet. […] hur är det med kongruensen mellan social åskådning och de personliga kraven. […] grubblar du aldrig över dig själv? […] Du behöver inte svara mig.

—Gunnar Myrdal, De hemliga breven, 118–120

Med åren blev allt fler förlöjligade och baktalade, men ibland gav Jan sig på en person som inte var svaret skyldig. Bosse Lindquist citerar Göran Rosenberg (min kursivering):

För Myrdal är säkert lögnen […] helt obetydlig, kanske tror han att det han skrivit verkligen har inträffat. Kanske skall han än en gång försöka säga att han bara vridit upp verkligheten i fiktion. Men metoden är plötsligt avklädd. Det Myrdal här vrider upp är inte verklighet i fiktion, utan lögn i verklighet.

—Göran Rosenberg, i Bosse Lindquist, De hemliga breven, 153–154

Göran Rosenberg fortsätter:

[…] Jan Myrdal tar heder, ära och förmodligen livet av Alva och Gunnar. Även om Myrdal i efterhand hävdat att dessa böcker är fiktion […] måste man fortfarande undra varför han valde att klä fiktionen i verkliga namn. Att Alva kanske inte var Alva, förstod nog aldrig Alva.

—Göran Rosenberg, i Bosse Lindquist, De hemliga breven, 154

Jan Myrdal anklagade Alva och Gunnar Myrdal för att de hade varit frånvarande föräldrar, men struntade själv i sina egna barn. Djupare än så satt inte den kritiken! Jans son Janken Myrdal skriver:

Min far försvann ur vårt liv när jag fyllt två, och sedan såg jag honom inte, med undantag av några korta möten. […] Som vuxen blev det mer kontinuerligt umgänge. […] Jag var försiktig med vad jag sa till farsan, eftersom han kunde omvandla det till ett fruktkött av lögner runt en liten kärna av sanning, eller förvrängd sanning.

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 295

Janken fortsätter:

Det var alltså min mamman som uppfostrade mig […] Om hon inte hade tagit hand om mig, och om det hade varit min pappa som haft ansvaret, då hade jag hamnat på barnhem. Det är jag helt säker på. Att Jan i Inför nedräkningen skriver att Alva gärna skulle ha lämnat sina barn till hittebarnshem är en av de äckligaste saker han har skrivit. […] Jag mår illa vid läsningen.

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 302

Janken ifrågasätter inte det litterära värdet av Jans böcker, men undrar om (min kursivering)

[…] böckerna fått stort genomslag om de istället hade handlat om Karl och Anna Pettersson, och deras son Jon? Kanske, men då hade det varit svårare att sprida den allmänna föreställningen om Alva som en iskall kvinna som inte tyckte om sina barn. Han skrev en del tidigare skönlitterära texter, med sekvenser vilka återkommer i barndomssviten, men dessa böcker fick inget genomslag.

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 292

Janken Myrdal tror att den avgörande katastrofen för Jan Myrdal var att han misslyckades i skolan.

Han bar sig åt som om han ville misslyckas […]

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 313

Janken skriver att (min kursivering)

[…] han använde lögnen som metod, så att det uppstod ständiga kortslutningar i hans tankegångar för att han skulle kunna välja de ”faktalögner” som för tillfället passade. Hans tänkande fördunklades av vad som skulle kunna beskrivas som ett liv i lögn. Men det kan också vara så att han faktiskt hade svårt att ta in större komplexitet i sina tolkningar.

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 330

Det känns bättre att leva på och utnyttja sina föräldrar om man intalar sig att de är förfärliga människor, tänker jag. På samma sätt är det när Jan, i sin sista bok, påstår att Jankens mor var otrogen. Då blir det på något sätt lättare att leva med sin egen otrohet.

När ändamålet helgar medlen, som det gjorde för Jan, spelar sanningen ingen som helst roll. Den blir snarare ett hinder. Det är enklare att fabulera än att hålla sig till fakta.

Den främsta lärdomen är kanske: Låt dig inte luras av sofistikerat språk! Vare sig språket, som i vår tid, är producerat av en stor språkmodell (artificiell intelligens) eller av en, åtminstone i sina egna ögon, upphöjd “skriftställare”.

Och för att inte bli lurad krävs reflektion, inte minst själv-reflektion. Det förefaller som om att makarna Myrdal hade en enåstående förmåga att reflektera tillsammans. Janken Myrdal skriver:

Alva och Gunnar hade en tankefest tillsammans. Min erfarenhet säger att Gunnar talade, och Alva kommenterade. Gunnar sprutade ur sig idéer, det märktes ännu på ålderns höst. Alva är en av de mest välorganiserade och kloka människor jag mött. Min tolkning är att hon valde de idéer som fungerade och föreslog förbättringar.

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 321

Janken fortsätter:

Alva hade kunnat gå lång utan Gunnar, men bara om hon levt i en annan tid. […] breven […] visar hur Alva låter förstå att hon vill leva ett liv som intellektuell, och hur Gunnar lärde sig att inte bara acceptera utan också att uppskatta detta. Han visste sedan genom hela livet att Alva förlöste honom – och hon att han lät henne växa på ett sätt som få gifta kvinnor tilläts på den tiden.

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 322

Kanske handlar reflektion inte i första hand om förmåga utan om vilja? Janken skriver:

Jan M[yrdal] var en lysande ordkonstnär, men som så ofta med dem som är ekvilibrister öppnade sig därmed en genväg. Han löste problem med en slagfärdig formulering och inte med undersökning och genomarbetat argumentation.

—Janken Myrdal, De hemliga breven, 328

Varför grubblade Jan Myrdal aldrig över sig själv?

Uppdatering 2024-07-13:
Mindre ändringar i texten för ökad läsbarhet. Text om reflektion och makarna Myrdals “tankefest” tillagd.