Bokrecension: Du stolta, du fria

Du stolta, du fria: Om svenskarna, Sverigebilden och folkhälsopatriotismen av Gina Gustavsson är en bok om det Sverige som blottades när coronapandemin svepte över landet. Gina Gustavsson är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en recension av Gina Gustavssons bok. Låt mig klargöra redan från början att jag inte hade skrivit denna recension om jag inte tyckte att boken är väldigt bra.

Innan pandemin visste jag ingenting om Folkhälsomyndigheten (FoHM). Om jag i något sammanhang hade hört talas om expertmyndigheten så kom jag i vart fall inte ihåg det. Min första minnesbild av myndigheten är från den 2 mars 2020 när generaldirektör Johan Carlson säger att en promille av befolkningen kan bli smittad av det nya coronaviruset, samtidigt som resten av världen talade om tiotals procent. Ett av Carlsons argument var att Sverige ju är så glesbefolkat. Ja, men nästan ingen bor ju i glesbygden, tänkte jag. Min andra minnesbild är från den 7 mars 2020 när Johan Carlson nedlåtande avfärdar myndighetens kritiker med att de har lika stor träffsäkerhet som “Enok Sarri när han tittade i fiskmagar och spådde sommarvädret, ungefär” (Gustavsson, Du stolta, du fria, s. 145).

Det jag framförallt uppskattar i boken är att Gina Gustavsson ger perspektiv på det som hände under pandemin. Jag uppskattar också Gina Gustavssons intellektuella skärpa och precision i användningen av språket. Det ger en känsla av befrielse att läsa en författare som är klar i tanken, har förmåga att uttrycka sig väl och har respekt för ords betydelse.

Om det är något jag särskilt vill lyfta fram innehållsmässigt ur boken är att vi “måste…sluta blanda ihop yta med innehåll” (s. 341). Gina Gustavsson skriver att:

“I pandemin syntes detta i hur [Anders] Tegnell ansågs ödmjuk, trots att han i princip aldrig erkände att han haft fel. Men han bar skrynkliga skjortor och cyklade på en oväxlad cykel. …att [Lena] Einhorn citerade forskningsstudier tolkades som att hon var verklighetsfrånvänd och fast i det akademiska elfenbenstornet, snarare än ödmjuk nog att läsa på och inte skjuta från höften.” (s. 341)

En annan sak som jag vill lyfta fram är att det är viktigt att avveckla den blinda tilliten och oron för oro. Det är, så vitt Gina Gustavsson vet, “bara i Sverige som orosdämpning gjordes till en explicit del av strategin för att hantera coronaviruset” (s. 306). Gina Gustavsson noterar att:

“…i Norge hade man snarare gjort tvärtom. Man hade aktivt försökt appellera till befolkningens känslor, inklusive oro, för att motivera dem att vara försiktig i pandemin. … Men i Sverige kopplades oro hastigt till brist på tillit, konspirationsteorier och ren galenskap. Kritik mot svenska myndigheter eller coronastrategin som sådan bortförklarades också gärna med att kritiker mådde dåligt…” (s 306)

Jag delar Gina Gustavssons förvåning över att “kritiker av den svenska strategin borde tåla att anklagas för konspirationsteorier, för att vara ute efter forskningsmedel, för att vara hot mot Sverige eller att sprida hat” (s. 332). För det är som Gina Gustavsson mycket riktigt påpekar att:

“Den blinda…tilliten gör inte demokratin bättre, myndigheterna mer ansvarsfulla eller de värnlösa säkrare” (s. 337)

Det är tvärtom så att de viktigaste demokratiska uppgifterna “består i att tänka själva, ta ställning till och kritiskt granska och debattera den politik som förs” (s. 328-29). Gina Gustavsson betonar att:

“Det är också viktigt att statsanställda tjänstemän skiljer hård men saklig kritik från personpåhopp och personhpåhopp från hot. Det misslyckades dessvärre FoHM:s företrädare med att göra gång på gång under pandemin.” (s. 331)

Om ingen får ifrågasätta så får inkompetensen härja fritt, tänker jag. Det är varken bra för demokratin, Sverigebilden eller folkhälsan. Det finns mycket mer som är väl värt att lyfta fram ur boken, men det är bättre att du läser den själv. Boken rekommenderas varmt!

Gina Gustavssons ledare i Dagens Nyheter är också mycket läsvärda.