Retrospektiv 2019-15

Detta är en tillbakablick på veckan.

Det mekaniska sättet att se missar det väsentliga

Vid sidan av mitt läsande och bloggande har jag ett heltidsarbete, som naturligtvis tar mycket tid. En stor del av min övriga tid den här veckan har jag ägnat mig åt att rita och måla. Det började i slutet av mars och jag kan inte sluta! Jag är fullständigt uppslukad av det. Jag ägnar timmar åt rita och måla — varje dag.

Om och om igen återkommer jag till samma motiv i ett försök att fånga det.

Och igår slogs jag över hur oerhört vacker en tulpan är om man verkligen försöker att se! Den har en skönhet som berör mig och fyller mig med en känsla som jag saknar ord för.

Mekanisk ordning kan beskrivas — och uppfinnas. Det är en ordning kopplad till hur något fungerar. Gör det här så händer det där! Men den ordning som finns i en blomma, ett leende, eller ett meningsfullt arbete kan inte representeras som en mekanism. Och ändå är det så vi beskriver oss själva och våra organisationer, som ett mekaniskt arrangemang av processer, roller och funktioner. Det är maskinens ordning. Livets ordning är något helt annat. Det är något som är, som i en blomma. En maskin gör, en blomma lever. Ser vi det? Sätter vi värde på det?

Ytterst handlar det om att se livets inneboende värde

Ett genomgående tema i min blogg handlar om mitt sökande efter bättre sätt att arbeta tillsammans. Min slutsats är att livgivande (eller livsbejakande) sätt att arbeta ytterst handlar om värderingar. Det handlar om att se och agera utifrån att livet självt har ett inneboende värde. Ser vi och värderar vi inte livet självt är det enda som återstår en maskin (systemet), och vi är kuggar i den. I det lilla perspektivet handlar det om individens överlevnad (mitt eget liv), i det stora om mänsklighetens överlevnad (allas våra liv).

Vi vet hur vi ska organisera för att tjäna pengar. Hur vore det om vi började organisera för att tjäna livet (varandra och allt annat som lever på denna vår gemensamma planet)?